Den här hösten har varit full av besvikelse. Av saker som inte blivit som jag förväntat mig. Jag vet inte vad ni tycker, men om jag ska nämna en sak som jag verkligen tycker illa om så är det när man förväntat sig något väldigt mycket och sen blir det absolut inte så. Det är nog besvikelsen som är så jobbig att ta itu med. Eller jag vet inte.

Idag var ju en sådan rikigt bra och glad dag. Tills två besked plötsligt inte alls fick mig glad längre.

För det första, Anna-Karin kommer inte att vara min danslärare nästa termin. Vår grupp kommer inte att finnas kvar överhuvudtaget. Den som förgyllde mina måndagar. Vi som hade så sjukt kul, och det bästa, vi lärde oss tokmycket. Det värsta av allt är att AK är en grym lärare, likaså Ninnie. Ingen av dom har jag fått ha mer än en termin. Utöver det finns det inga andra jazzgrupper där jag inte redan går. Vi blev erbjudna en modern grupp och jag ringde upp minfina Ariel och hon tyckte som jag. Det var ju inte alls vad vi ville göra, vi är liksom jazz in i benmärgen. Usch, det här låter som ett i-landsproblem men jag kan säga att vi är upprikigt ledsna över det här, ska man liksom behöva söka sig utanför stan för att hålla sitt största intresse vid liv? är det vad som krävs kommer jag att göra det. Skit oxå! :(

För det andra fick vi reda på något som rörde om det i våran redan så väldigt omrörda skolgryta lite till. Något vi längtat efter. Någon vi längtat efter. Men det här är det bara mest tråkigt. Ingen besvikelse, för jag förstår. Man måste göra det som känns bäst där inne. Följa sitt hjärta. Men du vet mycket väl, att vi kommer sakna dig jättemycket. Det gör vi redan! <3
Förresten, är jag någon spökgumma? jag uppmärksammar saker precis innan det händer? :O