Världens bästa bror



Jocke har alltid varit så oerhört viktig i mitt liv. Han har alltid varit med mig i allt, genom allt, på ett eller annat sätt. Vi har alltid förundrat en och annan när vi varit så tajta, jämt, trots tre års ålders skillnad. Visst har vi bråkat men det har ändå alltid slutat med att vi hjälpt varandra. Vi två mot världen. Dessutom är han en av mina stora förebilder i livet. Han har haft det tufft på många sätt men aldrig någonsin gett upp. Hur mycket han än har velat det. Han har fortsatt kämpa. Det tänker jag på varje dag, om han klarade det, då gör jag det också!

Jag är så oerhört stolt över honom som har hittat en bostad, en utbildning han trivs med och en flickvän. Dock är allt detta i Stockholm. Att inte kunna gå in i Jockes rum och ta ett pepptalk eller bara snacka lite varje dag är hemskt. Verkligen hemskt. Självklart är det tomt här hemma även för mamma och pappa, men jag tror det är värst för mig. Vi umgicks ju på ett helt annat sätt. Det är ensamt utan honom helt enkelt.

Jag har haft så otroligt fullt upp att jag inte ens hunnit åka och hälsa på honom. Jag som brukade veta allt om honom vet inte ens hur det ser ut där han bor. På fredag slutar jag. Efter det ska jag åka till Jocke, punkt slut.

Käre store brur, du skulle ju aldrig bliva stur.